onsdag, december 27, 2006

Lärarprov

De som vill arbeta som lärare på de lägre stadierna i Japan måste först skaffa en lärarlicens. Sådana licenser kan universiteten utfärda till sina lärarstudenter efter utexaminering.

Naturligtvis kan japanska universitet slarva lika mycket som svenska universitet med examineringen av sina lärarstudenter. Men, föräldrar i Japan, frukta inte. Varje prefektur har varje år ett 教員採用試験 (kyouinsaiyoushiken) där de testar lämpligheten hos de som vill bli lärare. Klarar man testet blir man behörig att anställas som lärare på offentliga skolor i den prefekturen vars test man tog. Man kan inte ta testet efter man uppnått en viss ålder, i allmänhet 35-40 år, och i vissa prefekturer, t.ex. Shigaprefekturen, får man bara ta provet om man är under 30 år. Det är många som vill bli lärare så det är bara att välja och vraka tydligen.

Den naturliga frågan för en svensk: »okej, det låter fint, men säg att man vill flytta till en annan prefektur senare i livet. Vad gör man då?« är nog mest bara en konstig fråga här.

Nå. Man kan väl i och för sig alltid ta jobb på en privat skola.

---------
Källa: http://www.tokyo-ac.co.jp/kyousai/index.html

måndag, december 25, 2006

Julpyssel

En ny frågesport med Jonas.

Julafton firades hemma hos mig. Jag bjöd på svenska köttbullar och raggmunkar med parmaskinka som substitut för rimmat sidfläsk. Li och Yang serverade dumplingar (svenska?)*. Spanjorerna kom med efterrätten och tyskarna med glöggkryddorna. De första gästerna dök upp vid 11-tiden på morgonen, och tolv timmar senare dök min granne Stefan upp med sin vän från Tokyo. De gick väl över till Stefans lägenhet vid 3-tiden på morgonen. Så idag är jag väl så där lagomt sprituell.

Men. En frågesport ska ni få. Den kommer dessutom att bevisa en utsaga. Bland följande nationaliteter: spansk, tysk, japansk, kinesisk. Pricka för varje kort a-h in rätt nationalitet. Först med alla rätt vinner ett tufft pris från Japan.

Korten:

a:
b:
c:
d:
e:
f:
g:
h:

------
*Fotnot: Istället för att säga frasen "risdumplingar ånkokta i bambublad" kan man rita ett enda tecken, 粽. Det lär ju inte vara ett av de mest nödvändiga tecknen.

fredag, december 22, 2006

Ett julklappstips i sista sekund

"They Call Me Naughty Lola. Run-of-the-mill beardy physicist (M, 46)."

Jag har nog hittat julklappen till mig själv. Ett urval av kontaktannonser från London Review of Books på vars hemsida man idag kan läsa den hjärtskärande radannonsen "Wreck needs salvaging. F, 60. Please help."

Annars är ju två av klassikerna:
Baste me in butter and call me Slappy. No, really. M., 35.
och
Romance is dead. So is my mother. M., 42. Inherited wealth.

Bugningar

Igår fick jag en stark påminnelse om att jag möjligen har varit i Japan lite för länge. Jag stoppade in 100 Yen i en parkeringsautomat, ut kom ett inpasseringskort, så jag bugade till maskinen när jag tog emot kortet. Det enda som räddade mig var att jag i alla fall inte tog emot kortet med båda händerna.

onsdag, december 20, 2006

Stammisar—del 1

På tredje våningen i ett smalt hus på en liten bakgata i Nagoyas mer suspekta nöjeskvarter, inte långt från där jag bor, finns en liten gaijin-bar som drivs av en halvalkoholiserad före detta amerikansk marinkårsoldat på flykt från vad rätt och riktigt är. Efter jobbet, innan det är dags att gå hem och ladda för en ny dag fylls baren av språklärare som vill dricka öl och klaga på Japan, men senare på kvällen kan man hänga med de gamla stammisarna.

En av dem är Fader T., en av de få engelsklärarna här som har en helt fungerande japanska. En lätt rund man, lite äldre än mig. Det där med Fader visste jag inte om innan han en kväll böjde sig över ölen och frågade mig: "Jonas, din japanska behöver nog bli lite bättre, men har du funderat på att bli präst?"

Och ja, ni kan nog föreställa er vilken perfekt imitation av en fisk på torra land jag utförde. Så han fyllde på: "Det är det klart bästa giget man kan ha här, du kan lätt ta 2-3 vigslar i veckan. Det är välbetalt, enkelt och fyller mig med lycka att viga unga förälskade människor."

Fader T., visade det sig, är präst i någon obskyr liten amerikansk kyrka som inte kräver mer av sina prelater än att de är kristna och beredda att sprida det glada budskapet. För den som tvivlar över huruvida T. verkligen är präst kan han till och med visa upp en slags legitimation. Fader T.s enda ämbetsplikt är att viga japanska par som vill ha en kristen vigsel, som på film. Iklädd vit prästkappa, ett prästlikt utseende, och med änglaögon viger han unga par som ett extraknäck — ett jobb han klart föredrar framför att undervisa i engelska.

Efter varje vigsel tar han ett kort på den unga tu med kameran i sin mobiltelefon. Naturligtvis, det här är ju Japan trots allt, så vad kan vara naturligare än att prästen rycker upp telefonen och drar iväg ett kort. I sin mobiltelefon har T. därför ett imponerande bibliotek med kort på par i bröllopsutstyrsel.

Av naturliga skäl blev T.s familj förvånade, och en smula bestörta, när de fick höra om hans extraknäck som präst. En gång i tiden försörjde han sig nämligen som författare av pornografiska noveller för bögpubliken. Han lär också att han har skrivit en gay-musical som satts upp off-off-broadway.

T. drömmer om att bli manusförfattare för film och scen.

Despatcher

Annars kan jag meddela att vi hade en jordbävning med epicentrum strax norr om stan igår klockan 18:42. Magnituden uppskattades till 4,3 på Richterskalan. För att ta reda på sådana här struntsaker måste jag leta upp nördsajter, då ingen vettig människa bryr sig om sådana här puttefnaskskalv, denna information fann jag på Japan Meterological Agency.

Årets populäraste namn blev 陸 (Riku) för pojkar, och 陽菜 (Hina, Haruna, eller Yuna) för flickor. Riku torde betyda »land«. Hina är sammansatt av tecknet för »solsken« och tecknet för »grönsak« eller möjligen »tilltugg«.

måndag, december 18, 2006

Ett mycket japanskt ögonblick

Åh! Jag kom just ihåg en trivial händelse i mitt liv jag glömt meddela er om.

I fredags hämtade jag kostymen jag köpt* veckan innan. Jag valde en klassisk japansk strikt modell och lyckades krypa in i den största storlek de hade. Storlek 48. Tyvärr var kostymen någon cm för kort i ärmen och den behövdes ta ut något lite över bröstryggen. Efter måttagning och en kort diskussion om vilken sorts knappar som skulle sys in på vilket sätt i ärmarna blev det dags att betala i kontanternas förlovade land.

Biträdet summerade kostnaderna för ändringarna och kostymen och förklarade ingående vad de olika delarna gick till. I slutändan blev det några hundralappar (SKR) dyrare än priset som stod på prislappen. Jag började räkna upp sedlarna från min hästhandlarbörs, men det bar sig dock inte bättre än att jag var sisådär 5000 Yen kort om totalsumman i plånboken. Inget problem, jag sprang i väg till bankomaten för mer färska yensedlar, och fick som vanlig betala en straffavgift för att jag använde automaten utanför kontorstid. (Japanska maskiner har tydligare en bra fackförening.)

När jag kom tillbaka hade biträdet plockat fram en annan, lite billigare kostym för mig att prova. Han tolkade alltså mitt uppträdande som ett artigt sätt av mig att säga att det blev för dyrt, utan att någon av oss skulle behöva förlora ansiktet. Man får passa sig häröver. Det tolkas en hel del när man lever i en kultur där det är svårt att säga ja och nej.

»utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo«

(Matteus 5:37) från bergspredikan, lär knappast övertyga de otrogna här.

-----
Not: * Den finansierades förresten som en julklapp, tack mor och far!

VISA del II

Det visade sig att min lillasyster fick rätt som vanligt. Det tycks som om jag är innehavare av ett stycke Visa-kort. Till min stora besvikelse har de tryckt mitt namn med latinska bokstäver på kortet. Jag hade fånigt nog hoppats på att ha fräna utländska och exotiska tecken på kortet.

Hursomhelst blir jag glad och stolt varje gång jag lyckats fylla i ett formulär rätt. Ska fira i kväll med att shoppa loss på japanska avdelningen av iTunes-store.

fredag, december 15, 2006

Bouldering i Ogawayama

Känner ni för att ta reda på mer om klättring i Ogawayama, eller bara veta exakt hur vinglig min engelska är? Nå, i så fall kan ni ju alltid plåga er igenom artikeln Bouldering in Ogawayamaukclimbing.com, den största brittiska webbsidan om klättring. Det är väsentligen en engelskpråkig, utökad version av blogginlägget Ogawayama från nionde maj i år.

Wedged between the mountains near the border of the Nagano and Yamanashi prefectures, in a valley whose name I have forgotten, is a village named after a tributary stream flowing by - Kawakamimura, or “Upstream village”. If you ever pass this village and head up the mountains on the southern side, you will arrive at the gates of a campsite. Mawarime Daira or “Panorama Plateau” is surrounded by breathtakingly beautiful mountains ... Read more...


Ogawayama-3.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

onsdag, december 13, 2006

Grammatik för män

Många av japanskans grundläggande funktioner sköts av en stor familj funktionsord som kallas partiklar. De används bland annat för att indikera kasus, fungerar som konjunktioner, och fyller samma syfte som prepositioner.

En annan uppgift för partiklar är att vid meningens slut överföra information om nyanser i talarens känslor, utan att själva betydelsen av meningen ändras. Detta må låta kryptiskt, men faktum är ju att även svenskan har flera sådana »partiklar«, till exempel »eller hur«. Så väsentligen betyder meningarna »Hon är vacker.«, respektive »Hon är vacker, eller hur?« samma sak, men i det andra exempel frågar antingen talaren efter medhåll, eller om instämmer i föregående talares utsaga.

Japanskan är utrustad med ett enormt förråd av sådana partiklar för att indikera känsloläge eller ton, ja i alla fall mer än femton partiklar. Kruxet är att man måste veta om man har rätt kön för att använda olika meningsavslutande partiklar. Till exempel partikeln »wa« som används uteslutande av kvinnor, och används för att utrycka beundran eller för att göra utsagan mjukare. Vi män får hålla oss till »nâ« om vi vill uttrycka beundran, eller »nâ/sa« för att göra en mening mjukare.

Sedan använder ju en icke föraktlig del av den kvinnliga befolkningen i Japan ett tillgjort lite pipig röstläge som får dem att låta hänförda, hjälplösa, och lätt dumma. Jag skulle vilja säga att det verkar fungera med full verkan på mig. Det finns nästan ingeting som kan hindra mig från att känna mig jättemanlig genom att utföra i stort sett vilken förfrågan som helst ställd med denna överfemininiserade röst.

tisdag, december 12, 2006

Å kära nån

Det händer väl allt som oftast att man radikaliseras när man bor utomlands. Särskilt när man, som mig jag*, lever i en mycket liten bubbla, och saknar kontakt med det »normala« samhället. Jag läser ju aldrig svenska dagstidningar annat än det som finns gratis på nätet, så en balanserad ståndpunkt går ju inte att få, och jag blir, fruktar jag, bara mer inskränkt för varje dag som går.

Efter den onödigt långa ingressen:

Finns det numera någon enda dagstidning som går läsa, förutom Norran, förstås. Om DN går bort för att kulturdelen knappt skriver en enda rad om kultur utan bara för in okunniga kolumnisters lösa tyckande om politik och SvD dagligen publicerar dravel som det här:
vad ska man då läsa?

Tror man att man kan läsa sådant utan att hjärnan ruttnar i alla fall en smula är man sorgligt felinformerad.

-----
* Förrutnelseprocessen verkar vara ostoppbar

måndag, december 11, 2006

Erat Hora

Erat Hora

“Thank you, whatever comes.” And then she turned
And, as the ray of sun on hanging flowers
Fades when the wind hath lifted them aside,
Went swiftly from me. Nay, whatever comes
One hour was sunlit and the most high gods
May not make boast of any better thing
Than to have watched that hour as it passed.

av Ezra Pound (1885-1972), från Canzoni, 1911.

Någon som känner till en svensk översättning? Så här låter det när jag förnedrar mig:

»Tackar, vad än må ske.« Och sen vände hon
och — som en stråle ljus på hängande blommor
tynar när vinden har lyft dem åt sidan —
gick kvickt bort från mig. Nå, vad än må ske,
en timme var solig och ej de högsta gudar
kan väl skryta över nån bättre sak
än att ha sett den timmen gå förbi.


Det vore kul om någon grävde upp en översättning, kanske Sonnevi har gjort någon. Av naturliga skäl har jag lite svårt att komma åt en översättning till svenska för tillfället. Det vore liksom roligt att se facit.

tisdag, december 05, 2006

VISA

Igår beställde jag ett VISAkort kopplat till mitt bankkonto på UFJ-Mitsubishi-Toyota-ginko, så att jag ska kunna köpa mp3filer från japanska iTunes store. Jag ger mig själv en 22-procentig chans att ha fyllt i papperen korrekt, trots att en försäljare hjälpte mig.

Det är för övrigt inte varje dag man blir rättad på stavningen av sitt namn. Ett av mina givna namn är Erik, vilket SAOL tycker uttalas e3rik2. Jag har inget att invända, så närmaste sätt att skriva det med katakana är エーリク, varpå försäljaren raskt sa att det var helt fel, jag skulle skriva det エリック (ungefär hur det uttalas på engelska). Jag orkade inte riktigt bråka om det, så jag får väl komma ihåg hur jag skrev det. Skriver jag det på något annat sätt på någon annan blankett i framtiden så lär den blanketten underkännas. Jag kom inte ihåg att uttal heter »hatsuon« heller, så det hade förstås inflytande på mitt beslut att inte bråka.

Har jag fyllt i allt korrekt så ger jag mig en 50 procents chans att ansökan godkännes. Så nio gånger pengarna säger att jag kommer att få ett VISA.

Varning för ras

På något sätt får jag ett skrattanfall när jag ser den gula skylten som förnumstigt upplyser en att här må man passa sig, det är varning för stenras (落石注意). Bilden kommer från buzz.bazooka.se via diskussionsforumet för Tväråbäck klätter- och atletklubb.

Banta med sång

Jag vet inte vad det är ett tecken på. Eller jo, ja, nog förstår jag egentligen. Men efter varje sång man sjunger på karaokebaren jag var på i kväll så stod de hur många kalorier man förbrukat på skrålandet.

Jag snittade runt 7 kcal (en kopp kaffe = 5kcal) per sång, medan Dari i allmänhet slungade iväg upp mot 11-12 kcal. Så med det måttet är han bättre än jag.

söndag, december 03, 2006

Pole Position


Pole Position, ursprungligen uppladdat av Wataru Yamada.

Ja nu har vintersticket börjat infinna sig i Toyota.

Det enda jobbiga är att det tog nästan två timmar att köra ut till Toyota i lördags. Och två timmar tillbaka. Det är 28 km från min lägenhet till detta område. Som för övrigt ligger bland ruinerna av ett gammal fort från något krig som utspelade sig för 300 år sedan eller så.

Mellan detta boulderproblem och min futon står det i storleksordningen 50 rödljus och ungefär tre större vägarbeten.

Kortet har min vän Yamada Wataru tagit. Han har också en blogg.